Jag vill verkligen blogga men jag har fanemej ingen aning om vad jag ska skriva. Känner mig varken glad, rolig eller inspirerande. För det mesta så känner jag mig bara lat, tråkig och skitförbannad. Jag ska käka en knäckemacka och tänka efter ett tag. Återkommer hörs hej

Nu har jag uppdaterat min status på facebook, det känns tråkigt att jag inte kunde hålla mig ett år till men men. Då blev jag ju tvungen till att uppdatera här också.

Vad ska jag skriva...
Vad ska jag skriva...
Vad ska jag skriva...
Vad ska jag skriva...
Vad ska jag skriva...
Vad ska jag skriva...

Jag och Micke bokade precis biljetter hem, billiga blev dom. Typ 150 spänn bara ! Känns fortfarande jobbigt att åka härifrån även fast vi bestämde oss för att stanna en dag extra. Jag vill inte hem till ett oplanerat nyår som antagligen slutar i magplask, jag vill inte hem till ansvar, skitsnack, alla känner alla grejen, grannar som gnäller på varandra på  facebook och dålig sopsortering ! Punkt.

Dedär med sopsortering är ju helt sjukt. Här i Östersund är ju verkligen alla helt sjukt inne i att sortera allt. Östersunds kommun har till och med sagt ifrån sig bananskal i komposten (vet ej varför) men det värsta är (eller kanske bästa) att alla följer det. Ingen kastar bananskal i komposten - vad kallar man det? Lojalitet?

Jag och Martina hade en diskusion om det idag. Jag tyckte att i stort sett allt hörde hemma i brännbart eller dom där soporna som vanligtvis finns under diskbänken (det är väl brännbart?). Någon kompost har vi inte där vi bor så jag slänger i alla fall mina tomater i brännbart. skitsamma liksom. Jag diskar inte ut smörpaket eller skruvar bort plastkorken på mjölkpaket för att därefter sortera, ja skit samma liksom. Jag borde ju göra det och rädda miljön men jag gör det inte. Martina anser att vi är icke miljövänliga men jag anser att det är brist på tid. Skulle jag börja sortera mina sopor så skulle jag inte tänka på annat än sopor. Det är egentligen bara att ta en snabb titt ner i papperskorgen underdiskbänken så inser man hur omöjligt det är. I ett smörpaket är det smörrester som bör ligga i komposten, smörpaketet har ett folie liknande skydd som ska slängas någon annan stans, runt smörpaketet sitter en ettikett gjort av papper och själva byttan är i plast. Förstår ni hur sjukt det är att folk faktiskt har tid att tänka på sånt?! Men här gör dom det, dom är duktiga och hinner med det. Trots heltidsjobb, familj och osandade hala vägar så hinner dom. Jag beundrar dom verkligen .

Osandade vägar finns det mycket av här upppe. Kommunen har fått slut på sand och tänkte spara in pengar och skita i att köpa in mer. Typ så enkelt är det. Skithalt men enkelt. Bussarna glider i sidled och gamlingarna halkar och bryter något ben men jaa, så enkelt är det. Herre gud !

Men trots all sopsortering. skithala gator och ostressade människor så vill jag stanna och jag vet tammetusan inte varför. Antagligen för att jag har tid att sitta och skriva en onödig uppsats om Östersunds sopsortering och dåliga sandning - jag älskar att jag har så mycket tid här. Om jag hade vart hemma nu så hade klockan antagligen vart typ sex på morgonen just nu med allt man hunnit med att gjort. Meeeeeen som sagt, i morgon äre slut med det. Micke och jag är i gävle typ vid nio så om någon vill hämta vore det toppen. Puss

Jag ligger på en härlig säng uppe i Norrland med magknip. Jag vill verkligen inte åka hem i morgon, jag vill aldrig åka hem. Jag skulle kunna åka till Island, Stockholm eller Haparanda men inte hem ! Uää jag vill inte tänka på det. Jag som alltid har hemlängtan när jag är borta mer än en dag och jag förstår faktiskt inte varför jag känner såhär nu...

Alltså mitt hjärta !! Jag kan inte bestämma om det är en bra känsla eller en dålig känsla jag har i kroppen. Det känns som när man är sådär riktigt glad så det bara sprätter i kroppen, magen dansar magdans innifrån och hjärtat bultar så hårt att det känns som det sitter något konstigt i halsen. Ett konstant pirr genom hela kroppen men ÄNDÅ kan jag inte fastställa om det är bra eller dåligt. Jag vet inte om min kropp betér sig såhär för att jag kanske är glad och lycklig eller för att den mår dåligt? Jag har ingen aning? Och jag är helt seriös nu, jag förstår inte?

Nu går jag till mamma och tittar till pulsen.

Åh suck, jag har nog aldrig fått så mycket fjantkommentarer på bloggen förut. Hur alla hittar hit har jag ingen aning om eftersom jag slutat pinga mina inlägg och länkar endast på facebook. Man blir skit glad för att man fått två kommentarer och när man tittar så är det nästan alltid någon som vill att man ska gå in på deras blogg eller följa dom på bloglovin eller något sånt skit. Jag bloggar inte för att bli känd och få massa läsare. Jag kommenterar aldrig på bloggar om jag inte finner något intressant.

Jag förstår egentligen inte varför jag bloggar längre eftersom jag inte ens vågar säga/skriva vad jag tycker för alltid är det någon som suger åt sig och blir sur eller måste frågasätta allt jag skriver. Eller så måste man tänka på att den och den och den kanske läser och då kan det ju bli så och så och så.

Antingern så skärper jag till mig, folk får helt enkelt acceptera mig för den jag är och acceptera att jag skriver som jag gör eller så skaffar jag lösenord, vilket i sin tur slutar med att alla har lösenordet eftersom jag inte skulle våga säga ifrån till någon och sen sitter jag där igen och vågar inte skriva ett skit.

Nej jag vågar fan ingenting och jag är så jävla less på mig själv. Blir jag ledsen så är jag det i min ensamhet eftersom jag inte vågar säga ifrån, jag vill heller inte belasta folk med mina problem (som faktiskt egentligen är väldigt små till skillnad från många andras), blir jag arg så muttrar jag och surar över det men vågar inte säga något så det resulterar i att allt bara blir värre och tillslut är man så arg att man skulle kunna dunka skallen i ett träd utan att känna något. Men jag är fortfarande tyst...

För tillfället är det bara FÖR mycket och jag glider omkring som en stum liten mus och håller käften, inte ett pip säger jag. Jävligt snäll kan ju jag tycka och jag tycker det är jävligt synd att inte folk ser det. Hejhej, här står jag. Säg vad du vill, jag kommer antagligen inte säga ett skit tillbaka. Jag grinar väl en skvätt under täcket och sen är det bra. Trampa på mig, kör över mig, gör vad fan ni vill - jag kommer inte göra någonting tillbaka ! Jag kommer inte säga ifrån, jag kommer inte slåss, jag kommer inte visa minsta tecken på försvar - så varsågod. Hoppas ni är nöjda. Ni har fått mig att bli ännu svagare, ännu mer less och ännu mindre sugen på livet.

Ni som tar åt er av det här inlägget gör antagligen det för att ni borde göra det också, ni suger antagligen åt er som svampar och skyll er själv för f*n - det är ert eget fel.

Kärlek till er andra